Argh!

Jag har gjort det igen.

Jag har fastnat för en skitserie.

Visserligen en påkostad skitserie men en skitserie likväl.
Terra Nova heter det nya produktionsmonstret som slukar runt 4 miljoner dollar per avsnitt. För det priset får vi hemmagjorda, dataanimerade dinosaurier.
Vi får ett efterblivet manus som inte kommit längre än att pappor inte kan tvätta sina barn och laga mat utan överlåter det till sin tonårsdotter istället, men är samtidigt mer än nog kapabla att försvara sin familj med både nävar och framtidspistoler. Vi får en trött blandning av Avatar, Jurrasic park och Stargate med en liten skvätt av Parenthood. Och slutligen så får vi Hollywoods poster boy Steven Spielberg (som exekutiv producent).

Skådespelarna har jag tydligen också sett förr, inte för att jag minns det men med lite googling så lär jag mig att en av dem, mycket riktigt, spelade med i Avatar (gör dessutom typ samma roll nu) och en är ifrån Life on Mars (spelade polis också där).

Men! Vi får också ett underbart framtidsscenario. Vi får min barndomsdröm. Den dagen i framtiden då jorden har gått åt pipsvängen, allt hopp verkar ute och människan har uppfunnit tidsmaskinen. Den dag då mänskligheten börjar om... för 85 miljoner år sedan.

Om vi släpper alla frågeställningar som varför just den tiden i jordens historia och inte den tiden efter dinosaurierna, då jorden mest bestod av gnagare och fåglar?
Och varför dör inte ödlorna när de blir träffade av människornas supereffektiva framtidskanoner? Kan vapnen ha blivit sämre i framtiden?

Och att spännande urtidsmat som i serien får "kreativa" påhittsnamn som Frut eller Fnut ("because it a fruit and a nut") är tämligen vanliga Patahaya-frukter som vi hittar i våra egna butiker.

... Så har vi en underbar djungelvärld med stora, farliga djur och små överlevande människor som börjar på nytt.

Precis så där som jag egentligen skulle leva när jag de facto sitter, en höstkväll, ihopkurad i tv-soffan, inlindad i två mysfiltar.

I samband med att andra säsongen av the Walking Dead (kan verkligen rekommendera det amerikanska seriealbumet med samma namn) drar i gång i mitten av oktober, så tänkte jag sväva ut i ett aningen filosofiskt blogginlägg.

Det hela började med att jag skar huvudet av ett får för en tid sedan.

När jag var liten kommer jag ihåg hur vi på skolgården kunde äckla varandra med att berätta historier om hur kroppar som abrupt dödas, fortfarande rycker eller sprattlar en tid efter. Klassikern var väl den dekapiterade hönan som vilt flaxandes springer omkring i hönsgården.
Uäk.

Jag slaktade alltså ett får för en månad sedan. Jag skar halsen av den, kände hur blodet rann ur det, flådde det, rensade och såg det slutligen hänga, upp och ner, i ett kylrum. Det jag också såg i kylrummet var små ryckningar, likt ticks, i en av dess blottade muskler.

Hur är det möjligt? Jag förstår att fåret var dött. Med alla inälvor bortdragna ur djuret fanns det ingen hjärt- och lungräddning i världen som kunde återuppväcka fåret. Dessutom lärde skolan mig att man kan leva utan mycket i sin kropp men inte utan hjärna, hjärta och blod. Alltså, där hängde inget djur, där hängde kött. Livet var kaputt, själen gjorde vad den gjorde, och ingenting skulle mer åstadkommas av fåret. Tyst.

Så vad i helvete var det som fortfarande ryckte? Det var som om det fortfarande existerade någon form av livsenergi kvar i kroppen. Kemisk impuls, utan tvekan. I min värld: samma sak.

Så, kanske livet är mer svårutplånat än vi tror. Kanske det inte bara räcker med att skjuta en bedövningsbult i päronet och sedan dra upp halsen för att avsluta livet. Kanske livet inte bara bor i huvudet eller i hjärtat. Kanske livet bor i varenda liten kroppsdel och hjärnan och hjärtats funktion närmast handlar om synkronisering.

Det enda vi gör när vi kapar huvudet av någon är att vi kapar av kommunikationsmöjligheterna. Lite som att tro att någon dog bara för att vi förstörde hans/hennes telefon.

Och nu till den fåniga slutsatsen
Är då, med det här resonemangen, zombier så otänkbara? Borde man inte i framtiden, med coola gadgets och i sci-fi lokaler, kunna ta till vara på den lilla livsgnistan i ett stycke kött, accentuera den och skapa en levande(död)?
Wohooo!

Jag har försökt och försökt men det går bara inte.
Jag kommer inte in i Joel Kinnamans tv-serie the Killing.

Det suger extra mycket eftersom Joel och jag har flera gemensamma kompisar och sågs med jämna mellanrum som yngre.

Jag vill verkligen vara lojal och känna för serien men jag lyckas bara inte. Joel själv gör en bra roll, annat kan jag ju inte säga. De flesta skådespelarna i serien klarar sig fint även fast den skandinaviska accenten skiner igenom i den annars så amerikanska framtoningen.

Kanske ger jag den ett nytt försök någon regnig sommarkväll på altanen vid vattnet, med ett glas vin i handen. Nu tänker jag avsluta min påse chips tillsammans med första säsongen av the Chicago Code, en äkta amerikansk, kommersiell dussinserie med biljakter, onda och goda människor, hårda snutar och nördiga gangstrar.

Shit vilken dålig kompis jag är.

Satt och tittade lite på UFC 130.

Och lite överraskad blev jag nog när jag hörde att en av UFCs (Ultimate Fighter Championship) större namn, Frank Mir, övergått till vegetarianism.

Det var inför hans match som kommentatorerna menade att han "huvudsakligen gått över till en vegetarisk kost" och att det hade tydligen inte bara påverkat hans cardio positivt utan också hans återhämtningsförmåga.

Jätten Frank är dessutom inte den enda. Flera UFCkämpar har anammat en mer vegetarisk kost (Mac Danzig, Antonio McKee, Jake Shields...).

Det är fascinerande eftersom de här människorna är monster. För mig representerar de urtid. Min bild av dem är att de inte är miljörättsativister. De bryr sig föga om ekologi och moralist djurhantering. De behöver muskler. De behöver proteiner. De behöver KÖTT!

Där ser man.
Jag tycker att det är sjukt intressant om till och med testosteronstinna vildar med förkärlek för att slå likasinnade sönder och samman, numera hellre sitter i grönsakslandet än på McDonalds.

Av hälsoskäl.


Eating meat?

Jag längtar, jag längtar inte, längtar... inte.
Jag blir galen. Jag vet inte om jag ser fram emot säsongspremiären av True Blood, eller inte.

Klart jag gör i och för sig. Fast förra säsongen var så tråkig mot slutet.
Men kanske jag ändå borde ge de första avsnitten en chans i alla fall? Bara för att kolla om de nya "monsterna" är coola.

Det är så synd. Den första säsongen var så sjukt bra. Vampyrer, skiftare och grejer. Och så Sookie däremellan som kunde läsa tankar. Men så begick den coolaste vampyren, den äldste, vad han nu hette, självmord.
Andra säsongen levde ganska bra upp till förväntningarna. Där var nästan de bästa monsterna de frireligiösa typerna med sitt fantastiska dumonda vampyrhat.

Tänk att jorden skulle kunna invaderas av vampyrer, varulvar och satan själv men frireligiösa samfund kommer ändå alltid att vara värre.

Och visst var det lite tufft med en wolfpack full av bikers som härjade runt i tredje säsongen men där tog sedan min ork slut.
Det är klart att det är problematiskt för manusförfattarna att hela tiden hitta på ett väsen som ska vara lite farligare och lite mer spännande än det förra.

Nu är det tydligen dags för häxor.
Nästa kanske är troll? Vildvittror? Eller om vi har riktigt tur: Näcken!

Här är senaste trailern:

Drama-komedier är nog inte min grej. Iaf inte när de kommer i formatet Cougar Town och Mr.Sunshine. Inte för att huvudrollsinnehavarna är Vänner (hm... eller är det?), tvärtom skulle jag vilja gilla deras show av ren lojalitet.

Men det är något med dramaserier som utger sig för att vara sit-coms. Det blir liksom varken hackat eller malet. Man låtsas ha en längre agenda där vi ska få lära känna karaktärerna samtidigt som personligheterna och intrigerna är så strategiskt platta och förutsägbara att tittaren (jag) knappt behöver se färdigt vinjetten innan jag vet allt jag behöver veta om personerna.

Låt mig säga så här: Jag gillar serier med långsiktigt tänk.

Både Cougar Town och Mr.Sunshine är för mig exempel på serier med kortsiktigt tänk. Dvs. man tar in ett redan etablerat namn (och till viss mån också karaktär. Båda serierna skulle ha kunnat heta "Friends – 10 years after") ger dem en knasig eller excentrisk vän och en mission: Lär dig leva med dig själv. Voilá!

Tråkigt.

Jag vet inte vad ni kommer att pyssla med?
Det här kommer iaf jag att göra:


Alcatraz, FOX
 

Awake, NBC
 

Grimm, NBC
 

Och så kanske lite...

och...

[EDIT] Och definitivt:

Åh nej!

En av mina favvo-wrestlare från 80-talet (Det enda årtiondet då det var okej att titta på wrestling eftersom vi inte visste bättre då.) har kilat vidare – Randall Mario Poffo aka "Macho Man" Randy Savage.

Mer specifikt så fick han tydligen en hjärtattack när han körde bil, tappade kontrollen och drämde in i ett träd. Skadorna av kollisionen var det som sist och slutligen tog livet av ex-brottaren.

Mer info: WWE

Jag är så lycklig! Tintinfilmen är på gång!
Tintin har lärt mig allt jag vet om livet.

Det är Tintinböckerna (och till viss del också kassetterna och filmerna) som lärt mig att hjälpa de svaga, var Tibet ligger och att en del människor inte nödvändigtvis är onda eller goda. En del är rent av bara mystiska.

Som knodd såg jag en matinévisning av Tintin och mysteriet med de blå apelsinerna...
[Haha. Jag tror att jag just kvalade in som gäst i Café Norrköping eller Radio Vegas Människor och minnen.]
... Det var en besvikelse, inte bara för att den var på franska och jag inte läste så bra utan också för att Tintin helt enkelt inte ser vettig ut i verkligheten. Då spelades huvudrollen av den stackars belgiske skådisen (och Hergéfantasten) Jean-Pierre Talbot.

Okej att Breaking In inte var det bästa jag någonsin sett.
Det känns ändå tomt när den nu lades ned.

När jag var yngre förklarade mina föräldrar för mig varför de hade svårt att förhålla sig till de flickvänner jag kom hem med. Frågan om hur mycket man ska engagera sig i något, eller någon, som nästa dag kan komma att tas ifrån en är onekligen en stor filosofisk fråga.

Jag känner mig snuvad.
Just som jag tillåtit mig själv att tycka om den galet cornya vinjetten, de fåniga skämten och de rätt medelmåttiga skådespelarinsatserna så rycks de ifrån mig.

- Det är inte dig det är fel på. Det är mig.
- Men... Men jag trodde att vi hade något på gång.
- Ja, det kändes bra men jag behöver mer uppmärksamhet.

Hur ska jag någonsin kunna lita på en tvserie igen? Jag vågar inte ens lyssna av min telefonsvarare längre. Rädd för att the Walking Dead ska ha lämnat ett meddelande

- Hej. Det är jag. Du, jag ska fatta mig kort. Det är slut. Jag kommer inte tillbaka till vintern. Sorry. Lycka till med myskvällarna. Klick.